Bom dia!
Jag tittar upp och tar bort den dunkande popmusiken ur öronen. Alldeles intill mig vänster sida står en äldre man och fiskar. Han ler mot mig och nickar. Jag ler, nickar tillbaka och gör ett försök i att upprepa det han nyss sa. Om inte den portugisiska
motsvarigheten till svengelskan funnits tidigare gör det så nu!
Leende inombords lämnar jag fiskaren och fortsätter i den tidiga, disiga morgonen mot Porto. Väldigt snart når jag stadens kända vindistrikt. Tillverkarna ligger i ett tätt kluster längs med Douro Vissa utmärker sig lite extra med sina blygsamt upplysta
logor. Douro är känd för att bidra till Portos söta, välsmakade portvin. Från spanska inlandet till flodens mynning i Atlanten odlas druvor längs med den sluttande bergskanten. Under jäsningsprocessen tillsätts ren spritdryck för att bevara dess sötma
och det gör portvinet till ett utsökt starkvin. Tillsammans med de andra tillbringade vi en eftermiddag åt just vinprovning. Att inte gå på portvinsprovning i Porto är som att inte se Frihetsgudinnan i New York. Vi blev erbjudna Portos absolut minsta
och yngsta portvinstillverkare. Churchills startades 1981 och redan inom ett decennium fick de utmärkelser för bästa vintage-vinet. Druvorna trampas enligt tradition med bara fötter och får sedan lagras och tappas i de dova lokalerna i Porto, där
man dessutom erbjuds en rundvandring.
Jag passerar vinområdet och känner att suget efter en kaffe växer för varje steg. Det är hög tid för dagens första espresso, som i Portugal benämns med "um café". I det minimala caféet njuter jag av kaffe med ett fåtal andra morgonpigga portugiser.
Likt grannlandet, Spanien, är portugiserna inga mästare på frukost. Eller är det jag som är bortskämd med kontinental frukost? En eller flera espresso tillsammans med ett delikat bakverk är vad man möts av vid caféerna som trängs längs med gatorna.
Men wow! Dessa bakverk och fåradiga kaffemenyer får mig att ifrågasätta mina egna frukostvanor. Portugal kan verkligen sina bakverk och en som utmärker sig lite extra är "pastel de nata". Denna spröda, varma och vaniljfyllda bakelse kommer
få dig att hitta det där lilla extra tomma luftrummet som suktar efter ännu mer! Och bäst av allt, kostnaderna för alla cafébesök är försumbart ur din resekassa. Bästa stället för att då uppleva en riktig pastel de nata är på Manteigaria som ligger
ett stenkast från det kända turiststråket Rua santa catarina. Här avnjuter du dina bakverk till synen av bagarna som tillverkar plåt efter plåt. Låt din pastel de nata smälta i munnen i vetskapen om att de aldrig kommer ta slut!
Klockan har inte passerat 9 och jag når utsiktpunkten vid det högt belägna slottet/kyrka Serra Do Pilar. Morgondiset ligger vakande över staden och har ännu inte gett solen en ärlig chans att få visa sig. Ljudet av biltrafiken 30 meter längre ner är avlägsen.
Jag blickar ut över floden och den obeskrivligt vackra vyn över den gamla staden. De orangefärgade taken skapar en sluttande bädd av takpannor med avbrytande kulörta husfasader. I bakgrunden skymtas kyrktorn och flodens vidare fart mot Atlanten. Strax
nedanför mig sträcker sig stadens ikon i form av en järnbro. Bron grundades av samma man som tidigare ritade Eifeltornet. Viljan om att få sprida sina verk ritade han denna vackra tvåvånings bro. Sammanlänkningen över vattnet ger plats åt både biltrafik,
och spårvagn. Men även åt de turister som vill föreviga minnet av denna enastående vy!
Vidare gång mot de centrala delarna ger mig en större insikt om hur fantastiskt fin staden är. Dagen innan ägnade vi oss åt att turista genom staden via cykel. Vi körde uppför, nerför och sedan uppför igen. Mot trafik, med trafik och sedan mot trafik
igen. Allt detta utan försäkring på mer en oss själva (tror jag). Vi stannade till bland en av världens äldsta tågstationer som är prydd av vackra mosaikplattor, något som är känt för hela Portugal. På väggarna gestaltats Portos historia. Tågen har
sin slut- och startdestination här. Vi kunde dock inte skymta några järnvägar, inne på stationen inser vi att järnvägen fortsätter in i mörk utgrävd bergvägg.
Jag kan inte sluta skriva om hur fint Porto är. Här verkar dessutom finnas allt! På min egen rundvandring springer jag in i en gigantisk matmarknad. En äldre dam gör ett tappert försök med att sälja sina handdukar med motiven av färgglada sardiner. Sardiner
verkar vara ett signum för Portugal. Detta beror troligtvis på landets långa Atlantkust med dess berikade marina liv. Jag tackar vänligt nej till damens (inte allt för oemotståndligt) erbjudande. Efter lite tvivel om jag kommer orka med dessa indragande
försäljare bestämmer jag mig för att ge marknaden en chans. Plötsligt talar min matälskande kropp till mig. Dofterna av fisk, kött och nybakat bröd blandar sig till en lustfylld kompott som sätter igång kropp och själ. På knacklig engelska/portugisiska
blir jag bjuden på portvin, köper körsbär och nektariner bland ett hav av grönsaker. Markanden kryllar av Portobor och jag lyckas för en gångs skull slippa se en turist med kamera, kortärmad skjorta och strumpor i sandalerna.
Framåt kvällen bestämmer hela gänget sig för att äta fisk i den gamla fiskebyn i området Afurada De Baixo. Här serveras mängder av nyfångad fisk! Portugiserna kan verkligen fisk! Maten kom inte in på tallrikar utan enorma fat och det knappt vi orkar äta
upp allt denna gången heller. Jag och Jacob är oerhört intresserade av matlagning och vi kan inte förstå hur de tillagar såååå god mat! Men Jacob bestämde sig för att ta reda på det och tog saken (grillen) i egna händer. Tur vi lämnade restaurangen…
Fick även uppleva fotbollsmatchen mellan Spanien och Portugal, vilken stämning! detta gick vi verkligen in för och laddade upp med både halsduk och keps. Plus en massa öl. Och med de fantastiska ståbänkar Porto hade satt upp åt de som inte når över andras
huvuden kunde alla njuta av matchen. Jag kunde se på flygplan och Edvard förundrades över sladdarna som gick mellan bilarna för att sända matchen. Vad matchen blev vet jag inte. Efter första halvlek gick jag och Edvard för att leta reda på en restaurang.
Men det gav resultat ännu en gång!
I skrivande stund sitter jag i Sverige (solen skiner iaf) och smälter allt jag fått uppleva med dessa fyra fantastiska människor. Tack Jacob, Edvard och Sofia! Jag lever fortfarande i tron om att segling kan vara underbart! Talesättet "det finns
inget dåligt väder bara dål….." nej, det finns dåligt väder! Jag har lärt mig enormt mycket om segling, fått uppleva ett grymt land och haft riktigt förbannat kul! Tack o hej skånepastej!
Första kock, David (här skulle vara en signatur…)
(I publicerandets stund är det för mig (Jacob) och ny besättning dags för att resa över Biscata, men mer om det om ett par veckor när jag hinner ikapp på bloggen!)
Kommentera