Vi kom äntligen fram och äntrade hamnen precis när solen gått ner. Vågorna gjorde att den utochmordetligt tråkiga seglingsdagen gick ännu långsammare. Vi gick in och ut ur vikar när vi fuskkryssade oss framåt med motor. Det gjorde vi för att nästa udde hela tiden gav oss lite skydd mot vågorna, och även om sträckan blev längre gick det fortare än raka vägen mot vågorna.
Hursomhelst så kom vi tillslut till hamnen utan förhoppningar. Några av de senaste hamnarna har varit lite tråkiga så denna var vi inte så hoppfulla inför. Av samma anledning tyckte vi antagligen byn var superfin. En lokal turisthåla med bara spanska turister med en vacker liten strand, livligt kvällsliv med barn som sprang omkring och hundar som jagade varandra. Alla var ute på byn och åt, promenerade eller åt glass. Den sistnämna aktiviteten valde vi självklart att ägna oss åt samtidigt som vi promenerade en hel halvtimme för att ta oss igenom metropolen.
Komigen, snart framme i den enda stora staden på länge. Där tyvärr Fanny ska lämna båten och fara hem till storstan. Påvägen in i stan passerade vi en stor järnväg som gick rakt ut över kajen, vi killgissade att det var så de fyllde sina fartyg förr i tiden. Efter att ha tagit en lång dag igår blev det en kort idag, skönt att hinna se lite mer av staden under dagen tänkte vi. Synd att vi inte tänkte på att de hade siesta… Vi fick i alla fall se staden ostörda! Vilket var lite kul för nu är vi definitivt så långt söderut att städerna har arabiska inslag vilket tydligt syns omkring oss. San Jose, förra staden ligger precis på den mest sydostligaste udden av Spanien så det är typ närmare Algeriet än Malaga från både San Jose och Almeria.
Vi lämnar Fanny som tar en buss till Malagas flygplats, jag och Johan köper bröd av en kille som råkar kunna svenska och vi beger oss. Det är lite för långt för att vi ska ta oss till Malaga, dit även Johans flyg går ifrån så vi väljer att ta två kortare stopp på vägen. Först i Adra som vid första anblicken var en skitstad, sunkiga hus en del läskiga personer omkring och en kaj som luktade salpeter (om det nu var det som luktade) efter allt fågelbajs. Djursholmare som vi är, det vill säga smarta, hittar vi den bästa och dyraste restaurangen i stan. Vilken inte är så dyr och har faktiskt bra mat! Puuh, kvällen räddad!
Nu när vi är ensamma jag och Johan bestämmer vi helt själva när vi går upp på morgonen. Sovmorgon varje dag med andra ord! Men vi har kortat ner distanserna nu också när vi inte har tider att passa på samma sätt, vi är redan i närområdet där min resa börjar närma sig sitt slut. Efter att ha sett ett par delfiner på lite avstånd kommer vi i alla fall till Motril. Eller hamnen och stranden nedanför landstaden (till skillnad från kuststaden) Motril. Stranden bjuder förutom på blöta kläder för Johans del även på några öl, bra utsikt och en ”intressant” middag som Johan beskrev det. Restuarangen som var öppen en måndag som denna var en fiskig sådan. Så fisk till middag fick det bli! Resultatet av att beställa på ett språk som inte är vårt starkaste och av fisk vi aldrig sett förut blir ”intressant” (haha!). Hela fiskar som är små med ryggraden kvar, goda clamares och nån huvudfisk av oklar sort. Jag bedömde maten som förvånansvärt bra!
För att vi ska kunna hitta en buss till Johan åker vi hela 11 distans den 11/7 till berömda Almunecar. Det är berömt för jag har en kompis som ska dit om några veckor, missar varandra sådär lagom turligt… Men när vi kommer fram märker vi att de inte har en hamn, eller jo, 6 km terrängpromenad bort, det var ju kul. Vi har skrivit tidigare om att det inte blåser, det vände vi här till vår fördel och svajjade utanför stranden och tog Sapo (jollen) in till stranden. Åt en lunch och sedan var det roliga slut här med. För Johan åkte hem med bussen bara nån timme senare. Många hejdå inom få dagar blir man lite ledsen av.
Jag var faktiskt lite nervös inför att Johan skulle åka, självklart tyckte jag det var tråkigt med, men nervös var en ny känsla i sammanhanget. Jag skulle för första gången på 5 veckor vara ensam ombord en natt – hur ska det egentligen gå? Det gick bra, jag vet hur jag umgås med mig själv, det är inte bortglömt. Undethåller mig själv med allt från scouter, filosofiska tankar (som jag kanske delar med mig av sen) och SILL! Jag hittade en internationell butik som hade sill i hyllorna, överlycklig firade jag en väldigt sen midsommar ombord. Tack även Erik för den kvarlämnade nubben som passade utmärkt till!
Natten blev guppig ombord, det var lite dyningar som levde kvar från några dagar tidigare. Jag sov inte så bra men tog en sovmorgon. Nästa gäst kom kvällen innan till Malaga, men råkade hamna på en pubrunda då han snackade med en snygg tjej på hostelet. Jag räknade då med att han skulle dyka upp senare på eftermiddagen, något trött. Mannen heter Joris som jag bodde ett halvår med i Lund, han är från Nederländerna och var på besök i vår korridor som utbytesstudent.
MEN! När jag vaknar på morgonen är det superdimmigt så jag inte ser 50 meter från båten och SAPO (återigen, jollen) är borta. Vad ska jag ta mig till!? Jo jag äter frukost och väntar på att dimman ska lätta. Analysen följer: Det blåser inte, den kan inte ha kommit så långt utan vind, antingen är den iland och då simmar jag in och hämtar den, eller så är den till sjöss och då åker jag och hämtar den med Rana. Sapo ville för en natt skull inte sova med sin storasyster Rana och har därför flytt under natten, jag väljer att skylla på att nån annan har knutit en dålig knop, nu är den i alla fall mycket bättre!
Mer om Joris vistelse senare!
Pussokram på er!
/Jacob
Kommentera