… och kunna sprida sina vingar, reta havsörnar, äta god fisk och göra precis vad man vill. Det är en frihet jag har längtat efter hela mitt liv. Jag drömde när jag var liten, kanske åtta år, att jag kunde flyga. Då var jag ingen fiskmås utan en kråka, det fanns många fåglar såna kring lågstadieskolan jag gick på då. Jag har på senare dagar, när de större tankarna kommit mig närmare, tolkat den kråkan som att det i friheten finns någon vishet.
Varför jag letat efter friheten redan då vet jag inte. Kanske för att jag är uppväxt i en gammal upptäcktsresandes hus, eller nått uppväxtrelaterat som jag fått i barnmaten av mina föräldrar. Testa mina kråkvingar skulle jag i alla fall, sjön råkar ha blivit mitt medium så båt fick det bli. Jag har för övrigt fått höra att jag är sjöman i blodet, så även det kom i ryggmärgen.
Nog fanns det mening i min färd, medelhavet, men jag insåg ett tag senare att det var resan som var mödan värd. Det var inget jag helt ensam insåg, och det är inget jag fullt lärt mig. Carpe diem kallar några det och andra påstår att ”imorgon kan vara din sista dag” har samma innebörd. Hursomhaver Jacob kär, är det fortfarande något jag inte lärt mig och någonting jag kommer få jobba hela livet med.
Till medelhavet kom vi och jag har, testat mina kråkvingar och faktiskt blivit en svala på vägen. För när vintern kom hade jag tagit mig så långt söderut att en svala blivit en bra metafor. Stolt som bara attan åker jag hem, möter familj och vänner som jag saknat. Blir omhändertagen och får berätta rövarhistorier.
Få förunnade förstår färdens förändring i fantasten. Fregatten lämnade hamn med en fantast till kapten, som endast har ett gott hum om hur saker och ting fungerar. När det goda humet tagit slut fanns vid änden av armarna endast ett par akademikertassar, eller frökenfingrar om du så vill, som fått lösa alla världens problem. Vad är dock en fantast utan vänner? Utan dessa hade fregatten Rana inte demonstrerat vad hon med sina segel skulle slutföra.
När de beryktade trollen till vänner ändå kommer på tal, är det inte mer än rätt att berätta vad de sa när jag återvände till Lund några veckor efter hemkomst. Jag fick höra att jag blivit sjuk, av något som kallas hybris. Riktigt så allvarligt var det dock inte, jag överdriver. Men det var faktiskt inte någonting jag brukade få höra av min lundafamilj sen tidigare. Måhända av hemhem familjen – ja absolut, men där bör man vara kaxig för att överleva. Ordet hybris blev i alla fall mer förekommande och jag började så smått fundera över detta. Jag undrade hur det kom sig att jag får den speglingen tillbaka mot mig. Slutsatsen blev nånstans att jag med all kunskap från sjölivet kände att jag kunde besegra världen. Vad fanns för utmaningar kvar som jag inte kunde klara av?
Vad varken jag eller någon annan riktigt förstod när jag kommit hem, som efter några veckors återhämtning kändes som tomhet inom mig, var att jag klarat av ett av mina stora livsmål. Att lära mig flyga, ta hand om mig själv och lösa alla problem som kommer framför mig. Vad gör jag nu, när jag klarat av det jag sett fram emot fler år av mitt liv?
Den logiska tanken hade varit att välja ett nytt mål och köra mot det, men avklarandet kom så hastigt att jag varken fattade vad som hänt eller att mål och syfte var det jag saknade.
Av någon anledning växte den där tomheten inom mig, jag kunde inte sätta ord på vad det var. De stora praktiska problemen vi stött på varje dag hade skapat en vana av att lagra energi för att kunna hantera de problemen som dök upp. Så i januari sprang jag av mig den energin. Jag har aldrig sprungit så mycket under en månads tid, och i bristen på andra livsmål satte jag löparmål. Jag skulle springa två maraton, distansmässigt, under månaden. Februari kom och jag klarade mitt mål, nu blev det så mycket mer uppenbart att målet var uppnått att jag blev paff. Tomhet. Först nu började jag inse, en och en halv månad efter hemkomst, att mina tomhetskänslor härstammande från den avklarade resan.
Började ifrågasätta livet, vänner, skolan och meningen med precis allt. Jag drar mig för att kalla mig deprimerad, för jag är säker på att för att få kalla sig det, ska man må mycket sämre än vad jag gjorde. Jag var i alla fall konstant nere och energilös, i samband med att jag ifrågasatte allt. Jag tror inte många av mina lundavänner märkte detta på mig, jag ville inte riktigt visa det för jag trodde inte de kunde förstå det jag kände. Dumt antagande men så tänkte jag ändå.
En person jag inte hade så mycket kontakt med längre hjälpte mig på traven, jag hade inte pratat med Ingrid på nästan två månader innan vi började skriva i mitten på februari. Hon tyckte det var bra att jag ifrågasatte allt, som livskritikern själv tyckte hon det var ett sundhetstecken. Jag minns inte riktigt vad vi skrev och pratade om men på nått sätt förstod hon mig och fick mig att tänka igenom mitt liv ur ett framtidsperspektiv. Jag lugnade mig, satte upp nya mål. Ett av dem bjuder jag på i slutet av inlägget.
En uttryck som en korridorskompis påminde mig om var ”Den största kunskapen av alla, är att du inte kan någonting”. Trots att jag kom hem och klarat av ett av mina stora livsmål, fått hybris på kuppen så är det verkligen något jag hemkommen glömt, att respektera havet. Vara ödmjuk inför livet och inse att utmaningarna är oändliga. Det kommer nämligen alltid komma tider av svårigheter med olika problem, motgångarna lär dock alltid te sig i olika skepnader.
För vännen Kajsa berättade jag någon gång i slutet på februari att jag tänkte skriva det här inlägget och det är drygt två månader senare jag kunnat samla tankarna nog att formulera dem i ord. Det är samtidigt ganska symboliskt att Henrik är på kontinenten söder om vår när jag åter lägger upp detta inlägget, senast jag skrev var han där nere också.
För att få tid och ro från lundalivets härligt hektiska livstempo har jag sluppit ur singellivets slagfält till Stockholm. Spenderat några dagar med en del av familjen med god mat och dryck. Ur storstaden och ut på landet vi for för att stundens sorger söka glömma, här har jag tid att vaken gå och drömma. Det är just såhär nära naturen som sinnet får tankerum.
Sitter i skärgården och ser ut mot oändligheten från bastun.
Ser en fiskmås flyga förbi som ett saknat tecken från fjärran.
Ty även om horisonten till synes må vara densamma,
Kommer det ständiga målet alltid vara att få se en ny
