Ojski pojski Kaptenski!
Nu har det gått ungefär en vecka sen Ingrid skrev, jag vet, det känns som igår. Mest för att det som vi har hunnit med på en vecka hade vi kunnat hinna med på 24h. Jag ska förklara.
En vis man sa en gång till mig att det mesta handlar om tydlighet och att hantera förväntningar, vilket vi har fått smaka konsekvenserna av den här veckan. Ovisshet är något vi är vana vid här på båten, när kommer vi få duscha igen? När kommer vi fixa vatten? Var ska vi sova inatt? Vi vet inte. Men att inte veta har varit okej för oss. Det jobbiga blir att vi vet (eller i alla fall tror vi vet) vad som kommer hända och sen händer motsatsen.
Den 17/11 hade vi varit hos Paul på andra sidan floden. En underlig kille som bott överallt, tappat tron på samhället samt avskyr etablissemanget som styr och tycker mindre väl om systemet vi föds och lever i. Han gillade oss för vi vågade säga vad vi tyckte utan att det skulle förstöra stämningen utan snarare tvärt om – det bidrog till intressanta diskussioner. Så vi var bakis den 17e. Vi tog oss iväg mot Blanquart Marina som hjälpt oss komma igång med saker igen och som bara skulle ta ett sista kik på insprutarna. Optimistiska som vi är tänker vi såklart ”De ska kika på dem, är de dåliga så sa han att det skulle ta två timmar att rengöra dem så vi åker i eftermiddag mot staden full av möjligheter”. Efter att ha tagit loss dem och Valentin trycktestar dem inser vi att den känsligaste delen av insprutarna är dåliga av ålder och behöver bytas. Tyvärr är det nu sen eftermiddag och försent att beställa delarna och det skulle ta till måndag eller tisdag att få delarna beställda.
Så min promenad blev längre, jag tittade in i kyrkan och satt själv en stund innan jag satte mig på marinan marinan mellan vad som ser ut som en pråmkyrkogård och båtupptagningen. Ibland händer det att jag behöver gråta av mig, då är jag själv, lyssnar på ledsen musik och släpper lös. Skillnaden från det vanliga var att den här gången kunde jag inte sluta. Tårarna kom i intervaller men jag kunde inte sluta. Säkert en timme senare frös jag för mycket och gick tillbaka till båten. Vilket hör till det ovanliga att jag ska gråta inför någon annan (några kommer tolka det som min manlighet som står ivägen men jag tror det snarare handlar om att jag behöver vara själv för att släppa loss och att jag inte vill dra ner någon annan i min misär). Men Ingrid fick ta det som det var, jag har torkat hennes tårar – hon kan få torka mina en stund. Kvällen blev genast bättre med socker och dataspel som var min räddning.
Dagen efter sprang jag av mig en hel del energi och fick reda på av systern att det inte var något fel på njurarna! Jag blev fantastiskt glad igen och tiden efter det har gått mycket fortare! Ett par dagar efter första springturen kom nummer två och efter båda gångerna (första 5km och andra 12km) skickade jag snapschats och retade Malin – väldigt kul! Riktigt nöjd med att utan träning ha milen i mig vilket sporrade mig att träna när jag kommer hem igen. Den andra gången var riktigt bra, sol och 14 grader som banade väg för långdistans, det kändes som en dag i sen september och jag är fortfarande solbränd tre dagar senare.
Den 21 november fick vi reda på att motorn funkar, ser bra ut och vi kan fortsätta efter en sista korrigering dagen efter. Wihoo!! Kring lunch lämnar vi kajen hos den gästvänlige ägaren David Blanquart och mekanikern Valentin för att ta oss genom slussen och vidare! Framme vid slussen så är den stängd. Vafan? En man säger att den har öppet mellan 8-11. Så vi åker tillbaka till elen (Mr Blanquarts kaj), duschar och lägger oss tidigt (jag kollar Downton Abbey hela kvällen). Idag den 23/11 stiger vi upp tidigt och närmar oss återigen slussen genom pråmkyrkogården. När vi kommer fram ser är den fortfarande stängd! Vafan? Vi får reda på att man måsta boka tid 48h innan via email. Så jag ringer till David och ber honom dra i några trådar. Här sitter vi nu med raserade förhoppningar och väntar på besked att få röra oss framåt. Jag kunde tyckt att de på marinan kunde sagt det till oss men tydligen så kom den tanken inte till dem. Han fick tag på slussvakten och vi kommer igenom imorgon på morgonen, får ser hur det går med det. Istället för hoppfull har jag börjat bli mer skeptisk. Saint Jean de Losne är som Hotel California, hit kommer man men fan inte härifrån…
Så allt som vi gjort, och jag har nog fått med det essentiella, den senaste veckan har jag skrivit på en och en halv A4. Det känns alltså som en helg men samtidigt som min ledsna kväll med nyheter om min syster känns som evigheter sen.
Juste! Igårkväll (22/11) bestämde sig Ludde för att han ska ”plugga” på annan ort och möter oss i Lyon! Så sjukt taggad! Vi ska bara loss och ta oss dit, ska bli så kul!
Peace out!
/Jake the cupcake
