Så då flög vi äntligen till Sirap, alldeles för tidigt en måndag morgon, för att ta tåget till Dunkerque. Första misstaget blev att glömma glasögonen på tåget men vad gjorde det när Rana efter en månad låg kvar vid kaj utan minsta fimp, skada eller skavank. Jacob sjöng av glädje, köpte en vinjett och bunkrade gåslever och vin rouge.
Sedan kom det andra misstaget, Jacob valde en kanal som borde ha varit tillräckligt djup...efter 20 minuter satt vi fast, vi vinschade oss bakåt och det tog ytterligare 1 timme att vända båten. Regnet vräkte ner och energin var obefintlig. Väl loss, tillbaka till samma eländiga kajplats, steg humöret med hjälp av pasta och ketchup. Årets träningsvärk för armar och ben.
Att gå på är numera vardagsmat och händer minst två ggr per dag. Inloppet till någon mysig hamn, en högerkant i kanalen, en tänkt nattplats allt är som förgjort. Jag har aldrig sovit så nära motorvägen, under en järnvägsbro eller mitt emot en fabrik. Så mkt för den romantiska kanalfärden i Frankrike.
Men vad gör det, kossorna betar på åkern, naturen är vacker och luktar ammoniak, baguetten är så god och det går att laga lammkotletter på spritköket.
Logistik är ett särskilt ämne för fransmännen har inte båtmackar, duschar eller restauranger med vanliga öppettider. Att fylla på disel betyder oftast 6,7 kilometers promenad med 34 kg bränsle i vattendunkar, ont i handen... Hungriga barn betyder oftast chokladinköp för tokmycket pengar och avsaknad av dusch betyder "ta in på hotell" och duscha.
Men vad gör det när jag får umgås med världens härligaste ungar, tuffa kanal och servera god mat. Tiden flyger iväg och i morgon bär det redan iväg till Paris igen.
Alldeles för kort, just när vi lärt oss kanalerna, med hjälp av svenska ambassaden hittat rätt väg till Medelhavet och fått in rätt teknik för slussarna. Försök själva och ta plats bredvid en 100 ton tung prom som vispar runt vattnet som den värsta créme caramel. Jacob kommer få så härliga veckor nu.
En tacksam Pappa
